Som sossarna säger i Sverige: Gör din plikt, kräv din rätt.
Men när verkligheten krockar med orden?
Då vet de som gör sin plikt och mer därtill sällan vilken rätt de har. Och så rullar slantarna åt samma håll som de alltid gör.

Immigration, lag och ordning, utbildning, vård, omsorg… de viktigaste politiska frågorna i Sverige åker runt i en karusell, alla har sitt sätt att tackla dem.
Själv brukar jag lite då och då göra en enkel sökning på internet.

Jag knappar in en enkel mening i mediearkivet eller på google: ”…har blivit en klassfråga”. Sedan ser jag vad som dyker upp i form av forskarrapporter, undersökningar eller vittnesmål från experter.

Senast slutade jag räkna när jag hittat de här, färska exemplen som alla påstås påverkas av klasstillhörighet:
Barnidrott, övervikt, adoption, fotboll, konstnärsyrket, biltvätt, tandvård, mediciner, prostitution, hälsa, språk, tillgång till digitala medier, skärmtid, glasögon till barn och simkunnighet.
Så… vi kanske borde prata lite mer om klass?

Min kollega Kristoffer Bergström har gjort kontrollen som regeringen och idrotten borde gjort själva, och följt de där pengarna som skickades ut för att hjälpa idrottsklubbar över hela Sverige i deras livsviktiga arbete med integration mitt i vår tids största flyktingutmaning.

Överraskning: Pengarna hamnade hos dem som visste att man kunde söka dem, de hamnade inte i de socioekonomiskt svagaste kommunerna, de som möjligen behövt dem mest.
Miljonanslagen till integrationsinsatser inom idrotten… har blivit en klassfråga.
Exemplet är en nyhet, fenomenet är det inte. Bergströms granskning bekräftar bara det som undersökningen av det lokala aktivitetsstödet redan visat – att de som är bäst på att navigera sig genom systemet och fram till pengasäckarna i väldigt hög utsträckning är de som redan har resurser, engagemang och kunskap.

Symbolkommunen Vellinge, där Moderaterna tidigare konsekvent sagt nej till all form av flyktingmottagande i tjugo år, har alltså fått högre anslag än symbolkommunen Norberg, som tagit emot drygt åtta gånger så många flyktingar.

Är det det här ni kallar plikt och rätt?
I så fall kallar jag det ansvarslöst.

Det finns ett central tendens att skjuta ifrån sig ansvaret och sedan döpa om det till möjlighet eller frihet. Gör ett aktivt skolval! Få hjälp till ditt barns läxläsning! Välj var du ska placera dina pensionspengar! Ge kulturbonus till de teatrar som ökar sitt publikunderlag!

Med Matteus: Åt den som har ska varda givet. Åt den som redan har orken, resurserna, kunskapen att söka, välja, engagera sig så kommer ytterligare stöd, och så snurrar hjulen vidare. Falsk matematik.

Det finns inget starkare redskap för integration än idrott, det finns ingen bättre mötesplats än en fotbolls- eller volleybollplan. Det är därför systemfelen kring både LOK-stöd och integrationsanslag är så sorgliga, och det räcker inte att bara peka på distrikten.
För det är inte enkelt.

Jag har själv startat och drivit en stiftelse med målet att ge anslag till projekt för positiv fotbollskultur, och det var med Sveriges största tidning som informationskanal. Till en början var det enkelt att hitta ansökningar, men så fort som nyhetsvärdet svalnade var det samma sorts sökande som återkom: de som visste hur man gjorde, de som hade kunskapen.
Inga små, lokala projekt drivna av eldsjälar – etablerade institutioner som var proffs på att söka.

Information är makt, kunskap är makt, men det är maktens förbannade uppgift att se till att informationen och kunskapen kommer alla till del.

Två gånger på mindre än ett år har granskningar visat exakt hur det här systemfelet fungerar i praktiken, det borde räcka för att regeringen ska försöka hitta andra sätt att dirigera det som kan vara livsavgörande anslag.
Det är deras plikt att se till att alla kan kräva sin rätt.