Statens miljonsatsning på integration når inte ut dit den kunde behövas som mest.
Sportbladets granskning ”De som blev utan” visar hur vissa föreningar håvar in storkovan medan andra går lottlösa.
– Det blir en kortslutning i systemet, säger Johan R Norberg, professor i idrottsvetenskap vid Malmö Högskola.

Text: Kristoffer Bergström  Foto: Lasse Allard

2014 och 2015 ansökte sammanlagt 245 000 personer om asyl i Sverige. Många flydde krig och oroligheter i Syrien och Afghanistan och placerades ut i våra 290 kommuner.

För att hjälpa dem in i samhället vände sig dåvarande folkhälso- och idrottsminister Gabriel Wikström (S) till idrottsrörelsen. I ett pressmeddelande i april 2015 talade sig Wikström varm om idrottens inkluderande roll och exemplifierade med det somaliska bandylandslag som skildras i filmen ”Trevligt folk”.

För att stötta föreningarna höjdes anslagen med 32 miljoner för 2015 och 64 miljoner de kommande tre åren.

”Detta förslag bidrar till ett Sverige som håller ihop” sa Wikström i pressmeddelandet.

Två år senare har Sportbladet undersökt var pengarna har hamnat. Enligt RF har 160 000 personer deltagit i de träningar och prova på-verksamheter som svenska föreningar har fått ekonomiskt stöd för, men mellan kommunerna är skillnaden enorm.

Exempelvis fick föreningarna i skånska Vellinge, som tagit emot 155 nyanlända och asylsökande, 120 000 kronor för år 2016. Västgötska Mariestad har tagit emot tre gånger så många men föreningarna där har bara tilldelats en bråkdel av summan: totalt 5 000 kronor. Ännu skralare var det för föreningarna i 36 kommuner, från Gällivare i norr till Svedala i söder, som varken sökt eller beviljats en enda krona av de 64 miljonerna.

Johan R Norberg är professor i idrottsvetenskap vid Malmö Högskola och väl införstådd i svårigheten med att sprida statligt stöd rättvist mellan Sveriges idrottsföreningar. En första utmaning är att idrottsföreningar som vill hjälpa inte alltid finns där behoven av hjälp är som störst.

– Många nyanlända har hamnat i socioekonomiska svaga kommuner, särskilt på landsbygden, där även idrottsföreningarna är få och under stor press. Då saknas förutsättningarna för idrottsrörelsen att kunna hjälpa till, säger han.

Ett andra problem är att inte alla föreningar är medvetna om att det finns bidrag att söka.
– Det är beklagligt och märkligt att det finns föreningar som vill hjälpa till, men som inte känner till att de kan söka bidrag.

Du använde förut ord som ”en kortslutning i systemet”. Vad menade du med det?’
– Den här typen av satsningar är jättestora. Det ska spridas ut bidrag till hela landet. Men idrottsföreningar är ideella och lokala. Det finns många ställen på vägen där en satsning kan råka ut för en kortslutning, att rätt kunskap och information inte kommer ut. I slutändan kan det finnas föreningar som vill och försöker men inte känner till att det finns bidrag att söka. På andra ställen finns det föreningar som är duktiga på pappersarbete och på att söka bidrag.

Norberg har tidigare analyserat hur det statliga lokala aktivitetsstödet (så kallat LOK-stöd) fördelas och märkt att socioekonomiskt välmående kommuner som Solna (827 kronor per ungdom och år), Vellinge (599), Lomma (540) och Danderyd (540) fick betydligt mer än mindre orter som Ljusnarsberg (51 kronor), Lekeberg (108), Ragunda (139) och Svenljunga (174).

Stödet för integration följer samma mönster. Som ett räkneexempel går det att jämföra bidragen som föreningar tilldelats under 2016 med mottagandet av asylsökande och nyanlända samma period. Metoden är inte exakt eftersom personer som anlänt tidigare år också har involverats i aktiviteterna, men den ger en fingervisning om vilka kommuner som är bäst på att locka till sig pengar.

I nyss nämnda orter är bidragen till föreningar i Solna (247 kronor per nyanländ och år), Vellinge (777), Lomma (304) och Danderyd (215) klart högre än de till Ljusnarsberg (81), Lekeberg (0), Ragunda (90) och Svenljunga (0).

– Problemet verkar vara att de nyanlända i stor utsträckning finns i de kommuner där idrottsrörelsen är svag. Det är ju positivt att det verkar finnas flera idrottsföreningar i exempelvis Vellinge som vill aktivera och integrera nyanlända – men tråkigt samtidigt att just den kommunen tagit emot så få nyanlända, säger professor Johan R Norberg.

Hur skulle man kunna göra det mer rättvist?
– I de regioner där idrottsrörelsen inte per automatik har förutsättningar att hjälpa till – det kan vara i socialt utsatta områden eller på landsbygden där föreningarna inte mäktar med eller är för få – måste man tänka annorlunda. Jag kan tänka mig offentligt anställda fritidsledare som får igång aktiviteter hos de här grupperna. För om målet är att aktivera och integrera nyanlända ungar så kanske man måste pröva andra sätt ibland.