Björn Eriksson lyfter gärna fram allt det goda som kommit ur integrationsprojektet.
Men RF-ordföranden medger att misstag begåtts.
– Det finns en palett av förklaringar när vi misslyckas, säger han.

Text: Kristoffer Bergström Foto: Lasse Allard

Björn Eriksson börjar gärna med det positiva. Som ordförande för RF är han stolt över hur idrottsföreningarna de senaste åren har tagit ansvar för att lotsa nya svenskar in i samhället.

– Jag har aldrig under mina drygt 50 år som offentlig person varit med om så pass mycket lovord för att civila samhället stod pall när det politiska samhället och andra samhällsfigurer inte mäktade med. Grundbetyget är bedövande tydligt: sett med sådana glasögon är det oerhört framgångsrikt, säger Eriksson.

Mellan 2015 och 2018 höjdes de statliga anslagen för integration med drygt 200 miljoner kronor. RF gav sina 20 distriktsförbund ansvar att sprida merparten av pengarna till sina föreningar, vilket Björn Eriksson två år senare fortfarande anser var klokt.

– Varje distrikt fick en påse pengar och anvisningar, i stället för att vi myndighetsmässigt höll allt centralt. Alla geografiska distrikt fick en tydlig roll att axla vilket var positivt, säger han.

Det negativa då?

I Sportbladets granskning ”De som blev utan” berättar klubbledare över hela landet att de inte tagit del av satsningen. En del påstår att de aldrig har informerats, andra har fastnat i byråkratin.

Är det rimligt att vissa föreningar får tiotusentals kronor medan andra går lottlösa av de skälen?

– Nej, det finns vita fläckar där det inte går bra, säger Björn Eriksson och säger att problemet är värst i områden där föreningsidrotten är svag, säger Björn Eriksson.

– Idrottsrörelsen består av ideella människor som gör det av personligt engagemang. Styrkan är att de brinner och ger allt oberoende av pengarna. Svagheten är att de inte är styrbara som en tidningsredaktion eller en befintlig myndighet. Där ligger svagheten, styrkan och möjligen tjusningen.

Men det här handlar inte bara om drivkraft. Många föreningar hjälper redan nyanlända men känner inte till att det finns stöd att få. Hur har vi hamnat här?

– Information kan ha gått ut, men de sitter kanske inte på kontoret 8.00 till 16.30. De kanske går dit på kvällen och kollar inkorgen.

Men ta Anna Fredriksson i Gullspångs IF. Hon och flera ledare berättar att de inte har resurser att ha koll på byråkrati och ansökningar. Borde inte ni söka upp dem igen och hjälpa till?

– Ja, det vi kan göra är att säga ”vilka nåddes inte av informationen?”. Då blir svaret att ”vi har sökt men det är ingen som svarar”, vilket troligen beror på att den vi söker där heltidsjobbande med något annat, har två barn och klubbträningar. Då är det inte så jävla lätt att bli nådd. Generellt sett har det varit svårt att missa informationen om man följer media. Där står väldigt mycket om att det finns pengar att söka.

Så det har skett här?

– Det finns flera förklaringar, men min kan vara oerhört sannolik: de som jobbar och sliter gör massa andra saker. Då är de knepiga att komma åt. Om vi försökt eller inte kan ingen svara på, men just delen att vi talar om ideella människor får man inte glömma.

Men som reporter var klubbarna enkla att nå. Vilken skuld bär ni själva?

– Ibland gör vi missar. Klart att vi gör fel ibland. Det har säkerligen begåtts här. En annan förklaring är att vi inte får tag i de som arbetar ideellt och en tredje att det röra sig om pappersföreningar. Det finns en palett av förklaringar när vi misslyckas, från oss själva till den här typen av grunder.

Regeringens satsning gällde i första hand mellan 2015 och 2018. I den liggande budgeten för kommande mandatperiod går pengarna in i det reguljära anslaget, men det säkerställer inte att pengapotten blir lika stor de kommande fyra åren.

RF-ordföranden Björn Eriksson säger att det är viktigt med beständighet när det rör sig om en av svensk idrotts viktigaste uppdrag.

– Om det bara är ettårspengar blir alla lite darriga. Man gör fel om man stänger pengakranen, säger han.

Och det egna ansvaret åsido för en stund: att en satsning på 64 miljoner kronor om året skulle få perfekt geografisk och demografisk spridning är i princip omöjligt, enligt Eriksson.

– Det är samma sak om jag gick till dig och sa ”du får tio miljoner och uppmaningen att handla lite trevliga saker”. Du kan tycka att du har handlat jättebra, men när du kommer hem kan någon säga att det mesta var bra, men några dumma saker köpte du allt. Du köpte lyxbiljetter till Sverige-Italien när du borde ha köpt en fåtölj.